Dalen gav mig en blomma

Dalen gav mig en blomma

en sydlig bladrik blomma,

rosa, vid den sandiga strandkanten

där kolibrin slår sig ned.

Vitalt arbete, som flyger

dagar i hans hjärta

som mellan nektar och lotion

väcker den djupa drömmen, 

grimasen bryter ut leende

mellan törne och välsignelse. 

Dalen begränsar mittpunkten

i mitt liv och dess gräns 

blomma av äkta juice

med groddar som föds inuti.

Med mig mellan dess veck

ledsagad av en mild hand,

och där finner man det mänskliga

mitt emot dess blick

barfota, älskade betraktar...

därute ger sig sommaren av.

Vattnet forsar tveklöst fram

med sin rännil som når havet...

Hav och till inget, på öppet hav

tårar av vågor, djup. 

Från den höga härstammande klippan,
skall man komma tillbaka till dalen,

rycka bladen av den vackra midjan

och smälta samman i dess arom,  

samma måne visar sig

samma detalj dyker upp.