Slå mig ned hos dig varje kväll
en kort perfekt sekund,
pendel som hänger rakt
och tystnaden skryter inte.
In kommer elden som bränner oss,
läpp och vinge förväxlas med varandra,
en union som är förrum
till deliriumets dans
där hon sublimerar martyrskap
och skryter med fladdrandet.
Pulsen ökar, ljummen.
Tystnad därute, tystnad.
Jag förenar sinnen och ger kraft,
både jord och vatten, anfibie.
Hennes nakna hals mildrar jag
liksom mina extremiteter
och våra båda halvor,
som trevandes söker varandra
i mina sfärer som du leder
när vi förenar godheter.
