Fjäril

Slå mig ned hos dig varje kväll

en kort perfekt sekund,

pendel som hänger rakt

och tystnaden skryter inte.

In kommer elden som bränner oss,

läpp och vinge förväxlas med varandra, 

en union som är förrum

till deliriumets dans

där hon sublimerar martyrskap    

och skryter med fladdrandet.

Pulsen ökar, ljummen.

Tystnad därute, tystnad.

Jag förenar sinnen och ger kraft,  

både jord och vatten, anfibie.

Hennes nakna hals mildrar jag

 liksom mina extremiteter

och våra båda halvor,

som trevandes söker varandra

i mina sfärer som du leder

när vi förenar godheter.

Dalen gav mig en blomma

Dalen gav mig en blomma

en sydlig bladrik blomma,

rosa, vid den sandiga strandkanten

där kolibrin slår sig ned.

Vitalt arbete, som flyger

dagar i hans hjärta

som mellan nektar och lotion

väcker den djupa drömmen, 

grimasen bryter ut leende

mellan törne och välsignelse. 

Dalen begränsar mittpunkten

i mitt liv och dess gräns 

blomma av äkta juice

med groddar som föds inuti.

Med mig mellan dess veck

ledsagad av en mild hand,

och där finner man det mänskliga

mitt emot dess blick

barfota, älskade betraktar...

därute ger sig sommaren av.

Vattnet forsar tveklöst fram

med sin rännil som når havet...

Hav och till inget, på öppet hav

tårar av vågor, djup. 

Från den höga härstammande klippan,
skall man komma tillbaka till dalen,

rycka bladen av den vackra midjan

och smälta samman i dess arom,  

samma måne visar sig

samma detalj dyker upp.

Cirkusvärld II

Jag avancerar bland synkronier

tillfälligheten rycker upp mig

från ödet en närvaro,

varje dag en detalj.

Det är en antydan... alegori

en tvåstämmig viskning,

från gryningen till klockan tolv,

den lägger alltid en spelbricka till mig

ger lyster med dess välgång

en njutning av en mild bris. 

II

Världen är en näsduk

som ihopknuten i fickan

bär alltid den här grabben med sig

varje gång han ger sig av. 

Vi ser att det är samma himmel, 

näsduk med fyra hörn

och på cirkusen estraden

går dvärgen med apan

som sjunger i samma ton

Mondo Cirkus som skyndar på. 

Man talar på åttondiska II

Om du vågar lära ut

så slutar du inte lära dig

av allt måste du gripa tag i

så kommer man längre.

Konsten att skriva tioradingar

känner inga gränser,

på gatan eller brevid

avancerar den med eget ljus

som, Den andalusiska hunden,/ 

rör ihop vilken barriär som helst.  ©  cafuzo  2016

AA

Berusad av kärlek

drack han av kyssen i smyg

han hängav sig helt år drycken,

det blev värre och värre.

Han skålade botten upp till hennes ära

betagen av hennes höft.

Med sin hjärtcirrhos,

gick det så långt som till " Anonyma Kärlekar"

han skrev in sig under en pseudonym

av sitt trängande behov av afrodisiakum.  ©  cafuzo