En tiorading till vindstötskammare

Det var vinden med sin sonat

som drog mig ur sängen

densamma som klättrar upp

för att intonera sin kantat.

Forte plåtkompass

vibrerar in crescendo

tubor, pukor som slår

och träden är harpor,

intryckta och sluttande tak

spänner sina gnisslande kroppar. 

Barytoner och tenorer

stämmer i kristallerna

av byar och huvudstäder

deras gråa durtonarter. 

Lantligt stycke, utan sångare

inga fåglar som vittne

som sjunger det som jag säger;

idag är fönstren tribuner,

tonen flyger på karbonpapper;

Vind, blås, jag följer dig!  © cafuzo 2015

Översättning av Fe de Lettera © 2015 efter "Décima para ventolera de cámara" © cafuzo 2015

Morgongryning

Solen flyttar sig närmre himlen

i vintergryningen

att öppna den gamla skrivboken

minnen,  anteckningar som jag lägger på rätt spår.

Bladen ger rum åt isen

och varje flitigt ord

kanelaromen doftar

tekopp som fått dra

blått klart himlavalv

och mitt missbelåtna begär.

Ofördärvad i sin gryning

framskrider timme efter timme 

och i detta fönster framträder

min stela siluett.

Det är himlen som bestämmer

och disponerar läsidan

blåser kraftigt, kommer sakta fram

och smeker min barska själ

mitt ansikte som förblindar

förbryllar min belåtna klang. © cafuzo

Översättning av Fe de Lettera, efter "Décimas Matutinas" cafuzo ® 2015